Julskinkan
Detta är en speciell tradition i min familj. Ja, det är det väl i varje familj kanske, men de flesta av oss köper väl en saltad, nätad och klar skinka och kokar den. Men jag har växt upp med en speciellt kryddad skinka och det är det som är julskinka för mig. Den där vanliga skinkan som finns på alla julbord, och i och för sig smakar gott är väl helt okej men i min värld är den bara en vanlig köttbit och definitivt ingen julskinka.

Detta är en julskinka

Receptet är hämtat ur en skolköks-kokbok som kom ut någon gång i början av 40-talet och detta recept har följt med vår familj i decennier. Så här går det till;
Den 29/11 hämtar man en beställd fin köttbit hos en leverantör som man litar. Det ska vara en skinka av svensk gris, naturell, urbenad men inte mer, inte nätad eller något gulligull utan bara själva köttbiten.

Putsning av julskinkan

Sedan följer denna behandling. Gör en blandning av 2,5 dl salt, 1 matsked mortlad eller grovmald kryddpeppar och en matsked torkad, hackad ingefära.

Kryddorna på plats

Dag 1 gnuggar man in hälften av kryddblandningen på skinkan, dag 2 samma procedur.

Gnid in salt, kryddpeppar och torkad, hackad ingefära

Dag 3 gnider man in 1 1/4 dl ljus sirap, dag 4 likaså, 1 1/4 dl  ljus sirap. Den fjärde dagen, får man också se till att man har kokat och avsvalnat en saltlag gjord på 9 liter vatten, 2 kilo salt och en kaffekopp (1 1/4 dl) socker.

När skinkan är kryddad, sirapad och klar så ska den rullas och bindas ihop med ett starkt hushållssnöre. Det är inget så svårt arbete men det krävs lite handstyrka och lite handlag, det är bra om man kan ta hjälp av någon med starka nypor (händer) för skinkan håller ihop bättre om den är hårt rullad. Man kan så klart näta den också om man har möjlighet.

Sen ska den läggas i saltlagen och ligga i kylen i tjugo dagar. Jag brukar ta den ur saltlagen den 22/12, lägga den i vatten över natten för att vattna ur saltet något och sen koka den dagen före julafton. Doften som sprider sig då är oslagbar, att provsmaka skinkan nykokt och varm är också en ynnest som bara tillskrivs kocken, jag brukar inte, i ärlighetens namn, bjuda in någon i familjen att provsmaka. Noop.

Okej skulle någon råka komma förbi just då så får man ju låtsas som att man är nobel och säga varsågod, fast helst är jag och mitt ego ensamma om att avsmaka godbiten.