Förra lördagen var det 24 år sen som vi fick kaffe och mackor serverade på silverfat på Varbergs BB. En liten flicka kämpade sig ut i världen från sin trygga swimmingpool i 37 graders värme i mammas mage. Ute spöregnade det och var ganska kallt för att vara högsommar och för all del, det var mitt i fruntimmersveckan. Det har i ärlighetens namn inte varit stabilt sommarväder den 22 juli många gånger på 24 år.

Jag är i en period av mitt liv då jag tänker mycket på livet och dess svängar. Första oktober förra året flyttade min yngsta hemifrån och den sista oktober dog min pappa. Det är konstigt. Det ena är märkligare än det andra.

Från att ha varit mamma till hemmavarande barn i 31 år med allt vad det innebär så var vi plötsligt ensamma hemma jag och min man. Varje dag och varje natt. Det är tidens gång och det är bra gång i rätt ordning, men det är sakneligt och lite sorgligt. Inte för att man vill att barnen ska bo hemma i all oändlighet utan för att det är en epok som gått förbi utan att man riktigt reflekterade över det.

Samtidigt som det är lite jobbigt så är det ganska skönt att få tillbaka sin egen tanke och sitt eget liv och skapa nya framtidsvisioner. Fortfarande alltid med min familjs bästa för ögonen och nu med en fantastisk vuxenrelation till våra barn. Dessutom med en djupare relation till deras far, vi som har gått hand i hand i 38 år. Det har såklart inte alltid varit en dans på rosor men för det mesta. I nöd och lust heter det ju och så är det visst, ibland får man kämpa och oftast lönar det sig.

Här är några sommarbilder

 

Jag gillar påsken! Det är hela fyra dagars ledighet och vi har inte så många traditioner och måsten på vår agenda. I år kommer ingen av barnen hem under påskhelgen så det är vi, min mamma, hundarna och katten som firar tillsammans. Lugnt, avslappnat och mysigt. Lite trädgårdsarbete blir det, mys på altanen och kanske en fika på Strömma Farmlodge som säsongsöppnade igår. God mat krävs förstås och jag känner starkt för att stå i köket och skapa efter en tid av idétorka.

Janson är en påsktradition från min barndom, likaså omelett med någon stuvning. Den traditionen har fallit bort under några decennier men nu tar jag tillbaka den med full kraft. Idag blir det ugnsomelett med svampstuvning och lite annat smått o gott såsom laxar av olika slag, gravlaxsås, räkor, rökt torskfilé och lite annat.  Igår njöt vi av Janson, persiljeköttbullar, prinskorv och en härlig och saftig rödkålssallad.

Men nu sticker jag till köket och bakar ut min focaccia och sen ska det brassas ugnsomelett och champinjonstuvning och stekas lite fler köttbullar för säkerhets skull. Det är alltid gott. So long!

I fredags hade jag beställt en delikatesskasse från Warberg Tomat som nu ligger i startgroparna inför säsongen. Lite längre fram så kan man shoppa loss på tomater i alla former och färger, paprika, chili, örter och sallader, färska ägg, en massa marmelader, honung och mycket annat smått och gott. Men nu var det dags för en kasse med filmjölksbröd, biscottis med chokladsmak, tomatmarmelad med anis och citron och så något valfritt grönt. Jag valde färsk timjan.

Det var en fröjd och en sån vårkänsla att få gå in i växthuset och välja bland kryddor, sallad och smågurkor och jag köpte några salladssorter i kruka utöver kassen. Det går ju inte att jämföra smaken och konsistensen på denna närodlade färska primör med den sallad man köper i affären. Denna färska är ju full av liv, om man får uttrycka det så, man riktigt känner hur den sprudlar av vitaminer och mineraler! Nu står en av salladskrukorna på vårt köksbord och så är det bara att klippa av ett par blad på sin smörgås eller sin tallrik. Lyx!

Min mormor odlade timjan i rikliga mängder i sin köksträdgård. Fram mot sensommaren så plockade hon den och knöt små buketter som hon hängde upp över vedspisen så de fick torka. När hon sen kokade soppa eller gryta så tog hon ner en bukett och smulade den goda kryddan i maten. För mig är timjansdoften speciell och jag tänker att den säkert ligger som ett doft- och smakminne från tidiga år.

Brödet och tomatmarmeladen var riktigt goda till kaffet och det kokta ägget på lördagsfrukosten.

 

I lördags var vi hembjudna till goda vänner, grannar och tillika hobby-fiskare. Ute på verandan möttes vi av denna sköna syn!

Vilken lyx! Jag har inte ätit hummer så där sjusärdeles ofta i mitt liv men det är så fantastiskt gott! Dessa humrar var perfekt kokta. Saftiga och saltstänkta som direkt från västerhavet. Tillbehören bestod av majonnäs och rostat bröd med en smakrik kryddost samt en cheddarpaj och en enkel grönsallad. Därtill ett gott vitt vin direktimporterat från det soliga Spanien. Vi åt och njöt och hade det fantastiskt trevligt!

I måndags blev jag däckad av influensan minsann, det händer inte så ofta, typ vart fjärde år eller så men nu var det dags. Kom hem från jobbet, kände mig trött, gick ut världens kortaste promenad med voffsen, gick och lade mig, låg i full fleecemundering under täcke och yllefilt med två stora varma hundar tätt intill, och frööööös.  Och yrade. Eller åtminstone drömde konstigt. När temperaturen gick upp till 39 så tog jag två alvedon. Jag ville iiiinte se högre siffror på febertermometern.  Huvaligen!

Matlagning var det inte tal om. På tredje dagen kokade jag spagetti och värmde Mamma Scan’s i ugnen. På den nivån var det.

Nu är jag feberfri, men orkar inte jättemycket efter denna veckan. I morse tog jag och Ozzy en stärkande promenad i skogen i sakta mak. Härligt! Här i sydväst börjar skogen vakna nu. Fåglarna börjar småsjunga, hackspettarna börjar vårarbetet, videkissarna börjar knoppas och luften blir ljusare och vårligare. Visst, köldknäppar kommer att komma men ljuset rår de i alla fall inte på!

 

Jag har absolut ingenting emot att lämna 2016 bakom mig. Det har varit ett oroligt år på många plan, både i det stora och i det lilla. Dagar kommer och dagar går och egentligen har det väl ingen betydelse vilka siffror som står på almanackan men vid nyåret känns det ändå varje år som att man gör ett avslut, lämnar det som inte varit bra och går vidare mot nya möjligheter. Trots allt så har vi ju oftast ett val och en möjlighet att förändra vår tillvaro. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Och den enda människa man kan ändra på är sig själv.

Detta är mitt år i bilder.

Så nu ser vi fram emot det nya året som står och stampar utanför dörren. I morgon skriver vi 2017 och jag hoppas så innerligt att det blir ett bra och fredligt år fyllt av goda tankar och handlingar i vår värld. Ett år där vi bryr oss lite mer om varann och vill varandra väl.

Vi här i Norra Näs önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

För alla er som längtar efter längre dagar och mer dagsljus – nu vänder det! Igår var det vintersolståndet och då är det som mörkast på våra breddgrader. Men när det väl vänder så går det ganska fort. Redan på nyårsafton är dagen 7 minuter längre än idag och den 15 januari har dagen längt sig med ytterligare 35 minuter. I alla fall här på västkusten, det är väl lite olika beroende på var i landet man bor. Du kan följa solens upp-, och nedgång i din kommun dag för dag på http://www.dinstartsida.se/solen.asp

Själv gillar jag att det är mörkt ute, för mig är det vilsamt och det passar min sinnesstämning just nu efter den här höstens omvälvande händelser.

Jag tycker om att vila i mörkret, det är skönt att bara komma hem och tända all mysiga ljuspunkter som advent och mörkret utanför bär med sig, det ger mig ett lugn och den vila som jag så väl behöver just nu. I en vila där jag också smider framtidsplaner.

Och det är i mörkret som man ser alla ljuspunkter bäst!

 

Förra året hade jag inte tillstymmelse till julkänsla i december. Typ den 22/12 fick jag försöka tvinga mig att få feeling med julmusik, dofter och så vidare.

I år har jag däremot stor lust till  alla möjliga julbestyr, kanske beror det till viss del på att min far har lämnat oss och detta livet. Det känns ovanligt viktigt att hålla traditionerna levande just nu.

Vi har fixat julskinkan. Vårt recept är nog ganska unikt, jag har i alla fall inte hört någon annan som gör något liknande. Den färska skinkan ska hämtas hem 29/11. Sen ska den kryddas i två dagar och efter det gnidas in med sirap i två dagar, sen ska den bindas ihop och plumsa ner i saltbad där den ska ligga i 20 dagar. Recept finns på startsidan här under rubriken ”Julmat – familjetraditioner”

Julakorven har också gjorts, det går som en dans när man har hemma alla ingredienser och bara fixar’t. I år var vi bara två generationer som körvade, vi och min kära mamma men ungdomarna har också kollen och viljan till traditionens fortsättning och det är sååå roligt! (för det är ju inte jag med det svarta nagellacket ovan ;D)

En traditionsenlig bonad hängs upp i vårt hem varje år. Jag broderade den en gång i min ungdom, nu pratar vi ett annat sekel, och ja, den är väl fin men speciellare för min dotter än jag hade anat. Hon brukar vara lite Grinch’ish men sen hon flyttat hemifrån kanske traditionerna är viktigare. Första raderna av en dikt av Jean Sibelius blev en god tradition i vårt hem.

Det finns så mycket man kan göra av naturmaterial och jag har till exempel torkat apelsiner och äpplen som man kan använda till mycket fint pynt. Kanske det finaste. Här är ett exempel på ett juleträd.

Jag hade tänkt att köpa en dörrkrans men min systerdotter trädde in med sin kreativa ådra och fixade en åt mig, jag hade en stomme och lite material och hon skapade denna fina krans åt mig.

Sen frossar jag hela december i hyacinter som är min favoritdoft alla kategorier. Jag mår bra och får ett lugn och ett välbefinnande av denna doft. Konstigt egentligen att dofter kan påverka en så mycket.

Och så kan jag ju inte undanhålla er denna konstiga men lite smått fantastiska uppenbarelse. På landsbygden, i Björketorp, Västergötland, i en vägkorsning mot Fotskäl står denna märkliga prydnad. Granklädd midsommarstång med apelsiner och falukorvsring. 😀

Och undras, undras vem som har stulit den högra falukorven…

God Jul!

 

Sorg. Saknad.

Jul.

Min pappa dog. Dog. För en månad sen. Jag fattar inte, det känns så overkligt. Han har alltid funnits där. Han har alltid sett till vårt bästa, in i det sista. In i det sista.

 

Man ska inte glömma att det sista som överger en människa (antagligen) är hörseln. Men vem av oss levande vet? Trots demensen så tror jag att han förstod mycket av det som sades de sista dagarna.

Jag såg ångesten i hans ögon. Jag hörde hans fysiska smärta. Det gjorde ont, fysiskt i honom, mentalt för oss alla, ont i våra hjärtan.  Vi hade vakat i sex dygn. Jag satt där de sista timmarna, höll hans hand. Jag sa till honom;

Pappa, du kan släppa taget nu. Du har gjort allt rätt. Du har uppfostrat oss till självständiga människor. Vi står på egna ben nu. Vi ska ta hand om allt på bästa sätt. Pappa, du kan släppa taget. Det är din tur nu. Din tur att vila och att få frid.

Jag var inte där. Skulle bara iväg ett ärende som skulle ta max en halvtimma och då valde han att gå ur tiden.

Till saken hör att jag i början av veckan sa att jag var osäker på om jag ville vara där när han drar sista sista andetag.

Så in i det sista tänkte han på oss och på vårt bästa. Det är jag övertygad om. Hörseln är det sista av sinnena som lämnar människan.

Vila i frid, pappa. Du har levt ett långt och kärleksfullt liv. Du har delat 60 år med ditt livs kärlek och själsfrände som är min och min systers mamma. Det är inte alla förunnat.

Så sorgen är trots allt inte så svår att bära, du har levt ditt långa liv i kärlek. Som du har skänkt vidare till oss att förvalta. Men saknaden har vi bara börjat att känna, och den kommer inte att bli lättare och lättare med tiden.

Älskad, saknad. In loving memory.

Tore Sandahl