Hur gick det till när potatisskräcken kom till Sverige egentligen? Varför trodde vi plötsligt att man blir tjock och fet av att äta potatis? I vår “moderna” västvärld, i den delen av världen där den vänstra hjärnhalvans logiska analyseringsförmåga vinner över alla spekulationer, så gick vi blint på myten om potatisens farlighet för figuren. Skrämmande.
För bara en kort minut sen i Sveriges historia så var potatisen en viktig del i människors vardag, kanske till och med den viktigaste för i denna fantastiska rotfrukt så kryllar det av nyttigheter som kolhydrater, protein, kalcium, järn, fosfor och c-vitamin. Detta är ju en rotsak som vi kan odla i stora mängder här på våra breddgrader och det var så klart en stor fördel för våra förfäder för då kunde de odla och förvara potatis så de hade mat att ta till under kalla vintrar. Potatisen gjorde säkert att man kunde överleva vintern och hade något att ge sina barn att äta.
På Irland var det oår och missväxt under många år på 1700-talet och då överlevde en stor del av befolkningen på grund av att det fanns potatis och mjölk att tillgå. Det var också så att potatisen räddade många sjömän från skörbjugg när de reste över de stora haven på grund av att potatisen innehåller en ganska stor del C-vitamin. Det gör ju även andra rotfrukter, till exempel kålroten som kallas Nordens apelsin.
Om vi också äter skalet på potatisen så får vi i oss viktiga antioxidanter, fibrer, zink och B-vitamin. Den potatis som finns i affärerna idag är ju nästan alltid tvättad, man kan knappt tro att den har växt i jorden överhuvudtaget, och det har den kanske inte heller, vad vet jag. Det kanske finns andra sätt att odla potatis nuförtiden. I vilket fall som helst så går det utmärkt att göra en potatisgratäng utan att skala potatisen och då får du med alla godsaker som döljer sig i och strax under skalet också. Klyftpotatis med skalet på är ju också en god rätt.
Proteinet som finns i potatisen är inte i någon större mängd, bara 2,1% men det är av hög kvalitet. Dessutom är potatisen 99,9 % fettfri om man nu vill fokusera på den sidan av saken.
Jag ska avsluta med att berätta en sann historia från förra sekelskiftet, kanske från omkring 1895 då min morfar var i tioårsåldern. Det hände sig i Marks kommun i Västergötland.
“Detta var alltså Albert, 10 år som var lite vrång för dagen och inte hade någon större lust att vara behjälplig sin mor Sofia. Hon bad honom att ta upp potatis när han ändå skulle gå ut. Nä, det gör jag inte, sa Albert och gick ut. Efter en stund så gläntade han på dörren och frågade sin mor, – Om jag nu skulle ta upp potater, vilket jag inte ska la, var ska jag då i så fall ta dom?” 🙂
Jag tror att mor Sofia fick in sina potater te meddan, (som är Marbo-dialekt och betyder potatis till middagen). Och jag tillhör inte de skräckslagna så jag fortsätter att mumsa på min favortiknöl!
sandahls matprat 