Jag hade en lugn och fin tågresa från Stockholm till Varberg i lördags men lite dramatik infann sig vid på- och avstigning.

Jag hade precis gått på tåget på Stockholms central och sagt hejdå till Henrik som gick iväg hemåt. Det var fullt i tåget, speciellt i gången med alla resande som skulle leta upp sina platser, hiva upp sina väskor, ta av sina jackor och så vidare. Det var svårt att ta sig fram med andra ord. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp mobilen och då kände jag dem! Henriks nycklar! Till lägenhet, jobb och hela tjillevippen. Jäklar!

Jag försökte att ta mig fram i gången och det var ju inte mission impossible, men man känner ju inte sig speciellt sympatisk eller smidig när man armbågar sig fram mot dörren i full karriär och knör ner folk hej vilt. Samtidigt ringde jag Henrik men han svarade inte. Alla hade gått på tåget och det var bara en minut kvar tills tåget skulle gå. Jag ringde igen. Inget svar. På tredje försöket svarade han; -Jag vet, jag kom precis på det! Jag springer nu.

Jag stod med ena foten på tåget och den andra på perrongen och såg att vår tågvärd stod utanför tåget vid den främsta vagnen och pratade med någon resenär. Jag vågade inte springa mot henne och be dem vänta med att köra, för tänk om hon inte skulle uppmärksammat det, hoppat på tåget, stängt dörrarna och kört iväg. Med mina väskor på tåget och mig på perrongen. Tankeverksamheten var frenetisk, vågar jag lägga nycklarna någonstans utanför tåget för han kommer ju närsomhelst. Där min vagn stod var det helt folktomt, men det verkar ju ändå lite dumt. Då sa han i luren; -Om de stänger dörrarna så kasta ut nycklarna för jag är här nu! Jag tittade däråt och där kom han farande i ett tempo så till och med Usain Bolt skulle blekna. Puh! Tågvärden stod fortfarande utanför och pratade och antagligen var vår tur att den resenären hade något problem som den snälla värden försökte lösa. Ibland ska man ha turen på sin sida.

Resan till Göteborg gick som på räls och sen var det bara att kliva på Öresundståget mot Varberg. Tågvärden på det tåget berättade i högtalarna att hon och lokföraren hade dragit nitlotten när de fick sitt tågset för de flesta dörrarna gick inte att öppna. Det kändes ju sådär. När jag gick igenom tåget mot min vagn gick jag förbi en man som satt och snackade högljutt och verkade ha en otrevlig ton mot de andra passagerarna. Jag tänkte bara att det var skönt att inte behöva åka i den vagnen och sen var det inte mer med det. Inte förrän vi ankom Varberg och gick av tåget. Utanför stod det två polisbilar och in på tåget klev tre bastanta poliser med bestämda steg. Jag gick iväg mot parkeringen och min skjuts men jag kan anta att polisernas intåg hade med den högljudde att göra.

Det var i alla fall en bitvis spännande resa. En av dörrarna fungerade i alla fall på vårt tåg så vi kom ut i det vassa februariregnet och det var gott att komma hem efter en rolig vistelse i huvudstaden.