Idag har jag gått på stan i flera timmar, in och ut ur affärer och provat kläder utan att helt ruttna på det eller gå in i en kris. Det är inte min starkaste sida i vanliga fall men ibland så. Plötsligt händer det, som de säger i reklamen 😉 Simsalabim! Jag hittade faktiskt några fina plagg också så jag får vara nöjd. Provrum är inte min idé om ett trevligt ställe att befinna sig i och speciellt inte i dessa tider av extraordinär blekfethet men… allt för konsten.

I alla fall så träffade jag Albin! En så förinnerlitta granner liten pajk (det är Marbodialekt och betyder på svenska ”en förinnerligt söt liten pojke”). Vän, snäll och rar tittade han på mig och frågade om jag känner till Läkare utan gränser. Ja, det är klart att man gör det i stora drag, men jag fick en lite längre utläggning om deras arbete i olika delar i världen där det är oroligheter och folk lider ont. Det var inte svårt att ta beslutet att hjälpa till med en liten slant regelbundet så nu är jag månadsgivare och hjälper till att rädda liv, som han uttryckte det den käre Albin. Eftersom de har ett 90-konto liksom flera andra ideella organisationer som idkar välgörenhet, så är de granskade av Stiftelsen för Insamlingskontroll som ser till att så mycket som möjligt av summan verkligen går till de som behöver hjälpen. Det känns bra och jag är riktigt stolt över att vara med där om än bara på ett litet, litet hörn.