Livskvalitet. Ordet har väl inte hunnit bli slitet. Tyvärr så tänks det nog inte så mycket på vad som egentligen är livskvalitet. Kanske ska man ha uppnått en viss ålder eller ha fått omvälvande livserfarenheter med sig i bagaget för att uppskatta det vardagliga som guldkanten i tillvaron. Eller så har man bara en särskild fallenhet för det där med att ta till vara det fantastiskt underbara, vanliga vardagsundret och se att det är det som egentligen leder till lyckan. Det är inte helt lätt att definiera livskvalitet kanske, kanske räcker det med att få vara frisk. Fast det uppskattar man oftast inte förrän någon blivit sjuk. För vi strävar och strävar utan att riktigt veta vad vi strävar mot. Eller från.

Denna helgen, den första helgen på detta årets sommarlovet har innehållit livskvalitet i min värld. Jag har vilat, umgåtts med familjen, åkt båt, solat, gulligullat med en massa hästar tillsammans med min dotter och goda vänner, pratat med min kära son som bor i Solna, frossat i frukter och bär under en filt på en blåsig ö i havsbandet, skrattat och fnittrat lite och lagat lite god mat i mitt utekök.

Finaste!

Skummande hav

Sen dök det upp en kär person som skulle ut och fiska och som undrade om jag vill ha makrill om han drar upp några sådana. Tja, man får väl offra sig om det nu skulle bli så att han får en massa makrillar 😉 Vem är jag att säga nej till havets guld? Vi får se… kanske får jag ställa mig och rensa fisk om en stund. Kärt besvär i så fall!