… festligt att du lever än. Så lät texten på en sång redan på 70-talet. Och vet du vad? Den texten håller än!

Innan jag kom iväg till Stockholm i fredags så fick jag sitta i en tågvagn på Göteborgs Central i tre timmar och tjugo minuter innan vi kunde komma iväg. Något tåg hade rivit ner en ledning någonstans så det var hej hopp tvärstopp. Men, men, jag skulle inte på kurs förrän dagen därpå så det var lugnt. Jag såg det som lite egentid och meditation.

Igår när jag skulle resa tillbaka till Västkusten så gick det som en dans. Ända tills vi var nästan framme i Götet. Då var det banarbete och vi rullade fram i ca 30 km/timma. Underbara SJ, de måste bli lika förvånade varje gång de upptäcker att de har räls ;D

Många av oss hade anslutningståg att passa så vi satt som på nålar men personalen sa i högtalarna att de andra tågen skulle vänta på oss så vi behövde inte stressa. Bra! Vi tog våra väskor och gick och ställde oss vid dörrarna så vi skulle kunna kuta det värsta vi hade till anslutningstågen när vi väl var inne på Göteborgs Central.

Jo tjena! Det var ett lååångt tåg vi satt på och vet ni vad? Det fanns inte perrong så det räckte till hela tåget?!?! Utanför min dörr var det ca en meter ner till marken. Jag hoppade ner och sprang men det var mission impossible att hinna när man skulle springa förbi tretton tågvagnar, kryssa mellan människor som inte hade det minsta bråttom och med en stor tung väska att släpa på. Det var bara att vinka adjö åt Öresundståget som försvann söderut och gå in och boka om biljetten.

Nåja, helgen i Stockholm var amazing och jag gillar trots allt att åka tåg. Man får ta det onda med det goda. Göteborgs central – mitt andra hem  😉

Gamla, goa, välbekanta Göteborgs Central!