Det slog mig plösligt att det senaste året varit fyllt av vägskäl i min omgivning. Många gamla sanningar har satts ur spel och flera viktiga personer i min närhet har varit tvungna att, eller gjort ett aktivt val att byta spår i livet.

Det är skrämmande men ibland nödvändigt att våga ta steget utanför den komfortabla zonen. Det kan kännas som fritt fall men oftast landar man på fötterna till sist.

Vägskäl

Jag tänker på Jan Johansens låt  ”En hamn i stormen”.  Fin text!

”När din väg är lång och du är trött
Men du måste ändå gå, mmm….
Och när skuggorna börjar växa och få liv
Och när natten skrämmer så
Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar
Och hos dig stannar jag kvar

Så se på mig, åhå…, en hamn i stormen
Som en våg som fötts att bära dig
Ja, se på mig, åhå…, i ljus och mörker
Är jag där och aldrig lämnar jag dig

När du står en dag vid ett vägskäl i ditt liv
Som ett vilset litet barn
Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar
Och hos dig stannar jag kvar

Så se på mig, åhå…, en hamn i stormen
Som en våg som fötts att bära dig
Ja, se på mig, åhå…, i ljus och mörker
Är jag där och aldrig lämnar jag dig

Jag går med dig vart du går
Och aldrig lämnar jag dig

Så se på mig, åhå…, en hamn i stormen
Som en våg som fötts att älska dig
Ja, se på mig, när ljuset blir till mörker i ditt liv
Är jag där och aldrig lämnar jag dig
Jag älskar dig så”