Jag fann ett handskrivet kort från ett tidigt 1950-tal. Det rörde vid mitt hjärta i processen som jag befinner mig i nu, och för alltid. Det var från en annan tid, ett annat århundrade, från ett annat samhälle, med ett annat språkbruk, men från samma människor som betytt och betyder så oändligt mycket i mitt liv. De som gav mig livet och de som är en del i att jag blev den jag är.

Kärleksförklaring!  Och jag älskar er för evigt.

Han har nu tappat sitt ord och sin röst, han har tappat sitt minne och sin kraft. Men han har inte tappat sin kärlek till den älskvärda ungmön som sedermera blev hans fästmö och sen hans hustru och följeslagerska i vått och torrt i över 60 år.

Ibland, när demensens dimma tätnar så minns han inte henne, hon som varit hans allt, men när han gör det så lyser hela han av kärlek. Kärlek till den älskvärda ungmön. Hans allt här på jorden.