Sorg. Saknad.

Jul.

Min pappa dog. Dog. För en månad sen. Jag fattar inte, det känns så overkligt. Han har alltid funnits där. Han har alltid sett till vårt bästa, in i det sista. In i det sista.

Viskan i vinterskrud

Man ska inte glömma att det sista som överger en människa (antagligen) är hörseln. Men vem av oss levande vet? Trots demensen så tror jag att han förstod mycket av det som sades de sista dagarna.

Jag såg ångesten i hans ögon. Jag hörde hans fysiska smärta. Det gjorde ont, fysiskt i honom, mentalt för oss alla, ont i våra hjärtan.  Vi hade vakat i sex dygn. Jag satt där de sista timmarna, höll hans hand. Jag sa till honom;

Pappa, du kan släppa taget nu. Du har gjort allt rätt. Du har uppfostrat oss till självständiga människor. Vi står på egna ben nu. Vi ska ta hand om allt på bästa sätt. Pappa, du kan släppa taget. Det är din tur nu. Din tur att vila och att få frid.

Porten till min gnistrande vintersaga! Vägen hem. Pappas terroir

Jag var inte där. Skulle bara iväg ett ärende som skulle ta max en halvtimma och då valde han att gå ur tiden.

Till saken hör att jag i början av veckan sa att jag var osäker på om jag ville vara där när han drar sista sista andetag.

Så in i det sista tänkte han på oss och på vårt bästa. Det är jag övertygad om. Hörseln är det sista av sinnena som lämnar människan.

Aftonvy över solnedgången i Norra Näs

Vila i frid, pappa. Du har levt ett långt och kärleksfullt liv. Du har delat 60 år med ditt livs kärlek och själsfrände som är min och min systers mamma. Det är inte alla förunnat.

Så sorgen är trots allt inte så svår att bära, du har levt ditt långa liv i kärlek. Som du har skänkt vidare till oss att förvalta. Men saknaden har vi bara börjat att känna, och den kommer inte att bli lättare och lättare med tiden.

Älskad, saknad. In loving memory.

Tore Sandahl

Natur. Det är du som gett mig den stora kärleken till skogen. En kärlek som du också fört vidare till nästa generation.