Idag har jag gått på stan i flera timmar, in och ut ur affärer och provat kläder utan att helt ruttna på det eller gå in i en kris. Det är inte min starkaste sida i vanliga fall men ibland så. Plötsligt händer det, som de säger i reklamen 😉 Simsalabim! Jag hittade faktiskt några fina plagg också så jag får vara nöjd. Provrum är inte min idé om ett trevligt ställe att befinna sig i och speciellt inte i dessa tider av extraordinär blekfethet men… allt för konsten.

I alla fall så träffade jag Albin! En så förinnerlitta granner liten pajk (det är Marbodialekt och betyder på svenska ”en förinnerligt söt liten pojke”). Vän, snäll och rar tittade han på mig och frågade om jag känner till Läkare utan gränser. Ja, det är klart att man gör det i stora drag, men jag fick en lite längre utläggning om deras arbete i olika delar i världen där det är oroligheter och folk lider ont. Det var inte svårt att ta beslutet att hjälpa till med en liten slant regelbundet så nu är jag månadsgivare och hjälper till att rädda liv, som han uttryckte det den käre Albin. Eftersom de har ett 90-konto liksom flera andra ideella organisationer som idkar välgörenhet, så är de granskade av Stiftelsen för Insamlingskontroll som ser till att så mycket som möjligt av summan verkligen går till de som behöver hjälpen. Det känns bra och jag är riktigt stolt över att vara med där om än bara på ett litet, litet hörn.

Stallet på kvällen är guld! Det är mysigt i stallet varje tid på dygnet, det finns alltid någon gosig pålle att pussa på eller mysa med lite extra. Men på, framför allt, lördags- och söndagskvällarna är det speciellt mysigt för då är det ingen trängselskatt i görningen i stallet.

Det är livat och glatt när man kommer in, men det är hästarna som väsnas då i sin iver att få mat och i sin rädsla att missa densamma. Sen är det så trivsamt när alla fått sin mat och står där och mumsar på sitt hö. Det finns en speciell rytm i det där tuggandet som är väldigt rogivande.

Vad vore livet utan djur och allt gott som följer med det kan man undra. Lite fattigare och lite mindre kärleksfullt, tror jag för min del. Det ger så otroligt mycket att ha djur i sin närhet, men nu är väl jag kanske partisk och enögd eftersom jag alltid har haft möjligheten att ha djur omkring mig, och det är ju inte allom givet av olika skäl.

Jag är tacksam för detta i alla fall. Idag har jag klappat och gosat lite med katt, hund och häst och så har jag matat och kollat in ett gäng småfåglar och jag känner mig lyckligt lottad som får vara en del av allt det här!