Min vinterrestaurang öppnades sista helgen i november. Varje vinter utfodrar jag småfåglarna i stor utsträckning, det är roligt och givande för det blir liv och rörelse i trädgården och alltid kommer det någon lite speciell individ som man får lära sig lite mer om.

Förra vintern var det en hackspett som utmärkte sig lite extra. Han kom i början av säsongen och var lite ohyfsad och slarvig, han rev ner talgbollar hej vilt och var klumpig och stökig. Han jagade bort småfåglarna och var skränig i största allmänhet. Sen anpassade han sig och blev en i mängden av dem som kom och åt. När våren kom så bestämde jag mig för att inte sluta mata fåglarna över sommaren bara för att se vad som händer, hur de beter sig, om de hämtar frö eller äter det som naturen erbjuder.

Jag hade förstås inte hela härligheten öppen men tänkte ha en enda matare hängande framme över sommaren så jag bunkrade upp med några påsar frö och fyllde upp mataren. Det tog slut så himla fort, fröet. Konstigt tänkte jag, för jag såg inte så många fåglar framme… tills en dag när jag tittade ut genom fönstret. Gissa vem. Min lilla kompis hackspetten.

Han hade nämligen lärt sig något nytt. Tidigare satte han sig artigt och belevat på den lilla pinnen på mataren och sträckte sig för att få tag på fröna men nu hade han kommit på att han kunde få grepp med sina klor precis under matningshålet, sen vispade han runt med näbbet så hela röret gungade vilt och fröna yrde över alla marker. Han lyckades till och med konststycket att riva ner hela röret några gånger så i juni gav jag upp och slutade fylla på frön och sen dess hade jag inte sett till honom, min lilla hackspett.

Jag har en stor trebening av hässjestörar som jag varje vinter klär med granris och sen hänger upp flera fågelmatningsanordningar i. Det blir en fin prydnad i trädgården och så är det bra att ha all matning ganska samlad och att ha många fågelfröautomater för då behöver man inte fylla på så ofta.

Som så många andra bättre restauranger så har jag så klart en “bakficka” också om herr och fru mes eller fink bara vill titta in på en snabblunch. På en rosbåge en bit bort i trädgården finns det då för detta ändamål, också ett fint fågelfröhus, ett höghus faktiskt, och ett gäng talgbollar att knapra på. Det är viktigt också att det finns buskar i närheten så fåglarna kan rädda sig från rovfåglar och katter och så tänker jag på att lägga lite frö på marken under min matningsstation och under vår stora rhododendronbuske så att de större fåglarna som fasaner, duvor och vårt skatpar som bor i slånbärsbuskaget vid vår tomt också kan få tag på mat.

En dag, när jag stod och band granris runt min trebening så hörde jag plötsligt ett lite knackande ljud på en gammal telefonstolpe på tomten. Jag tittade upp och där satt han i solskenet på den lite murkna stolpen och hackade, min ohyfsade kompis. Han hade nog stenkoll på att vinterrestaurangen var på väg att öppna för säsongen!

Den första gästen blev dock en talgoxe och det tog inte många minuter innan de alla upptäckte var maten fanns. Än så länge finns det bara solrosfrö och talgbollar på menyn för det var vad jag hade hemma, men så småningom blir det lite större utbud. Hampafrö brukar gillas av vissa, lite jordnötter måste vi ju ha och en havrekärve. Det är snyggt och stämningsfullt. Sen ska jag köpa riktigt fina röda Ingrid Marie- äpplen och hänga upp också, de blir både vackra prydnader och smaskig mat. Inte minst för rådjuren som kommer förbi och tar en tugga av äpplena ibland.