Innan pizzeriornas intåg i Halland i slutet av 70-talet så var det ju körva-koken som härskade i snabbmats-Sverige, fast ordet snabbmat var väl inte uppfunnet då. Här i Varberg var det kutym att på fredags- och lördagskvällar när man varit ute och dansat skulle ta en tur till någon korvkiosk för lite nattamat. Det är säkert många som känner igen sig på många andra orter också, kanske de flesta orter, vad vet jag. Men här i Varberg, kommer vi väl ihåg Hamnkiosken, Charlies, Valles, Urbaths och Stålboms, kanske fanns det flera som jag inte kommer ihåg just nu, men påminn mig gärna i så fall så uppdaterar jag det snarast möjligt.

Hur som helst, om någon frågar mig ; “Om du skulle säga något typiskt svenskt i matväg, vad skulle du säga då?” Då skulle jag gärna svara – En halv special och en Pucko! 😉 Vilken svensk… ja, okey då, äldre än trettio, skulle inte veta vad vi pratar om? I storstan vet jag för all del inte hur det gick till, men de flesta på landsbygden har nog koll på detta.

För er som inte vet vad en halv special är så ska jag beskriva rätten, för det får vi väl ändå säga att det är, en rätt. Detta är alltså ett korvbröd som man fyller med potatismos och sen en kokt eller grillad korv på det. Ja! Jag vet! Det låter lite barbariskt men vad fasiken, det var helt naturligt att beställa detta för nåt tjugotal år sen, kanske fortfarande. Man kan få en hel special också. Då får du en korv till i portionen. Eller så beställer du en “Luffare” och får en korvfri variant av rätten. Om du minns nätterna vid korva-kiosken så kommentera gärna detta inlägget. 🙂

Veckan som har gått har bjudit på både snö, regn och solsken. Nu ligger sportlovet framför oss och skolan kommer att vara tom på elever och det tycker jag, uppriktigt sagt, är rätt tråkigt. Visst, det kan väl vara skönt första dagen på lovet, vi kan göra sådant som inte hinns med vanligtvis och komma ifatt lite med vissa arbetsuppgifter men det är roligare när det är fart och fläkt och husen är fulla med aktivitet.

Jag hoppas att alla sportlovsfirare, både elever och personal hos oss får ett riktigt skönt och roligt lov!

Mitt diplom som Salladièr!

Nån som tror att jag är stolt över detta? I så fall har ni helt rätt!

Om du vill veta mer om Salladsskolan så finns det under rubriken Salladièr i rutorna högst upp på denna sidan.

Jag hade en lugn och fin tågresa från Stockholm till Varberg i lördags men lite dramatik infann sig vid på- och avstigning.

Jag hade precis gått på tåget på Stockholms central och sagt hejdå till Henrik som gick iväg hemåt. Det var fullt i tåget, speciellt i gången med alla resande som skulle leta upp sina platser, hiva upp sina väskor, ta av sina jackor och så vidare. Det var svårt att ta sig fram med andra ord. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp mobilen och då kände jag dem! Henriks nycklar! Till lägenhet, jobb och hela tjillevippen. Jäklar!

Jag försökte att ta mig fram i gången och det var ju inte mission impossible, men man känner ju inte sig speciellt sympatisk eller smidig när man armbågar sig fram mot dörren i full karriär och knör ner folk hej vilt. Samtidigt ringde jag Henrik men han svarade inte. Alla hade gått på tåget och det var bara en minut kvar tills tåget skulle gå. Jag ringde igen. Inget svar. På tredje försöket svarade han; -Jag vet, jag kom precis på det! Jag springer nu.

Jag stod med ena foten på tåget och den andra på perrongen och såg att vår tågvärd stod utanför tåget vid den främsta vagnen och pratade med någon resenär. Jag vågade inte springa mot henne och be dem vänta med att köra, för tänk om hon inte skulle uppmärksammat det, hoppat på tåget, stängt dörrarna och kört iväg. Med mina väskor på tåget och mig på perrongen. Tankeverksamheten var frenetisk, vågar jag lägga nycklarna någonstans utanför tåget för han kommer ju närsomhelst. Där min vagn stod var det helt folktomt, men det verkar ju ändå lite dumt. Då sa han i luren; -Om de stänger dörrarna så kasta ut nycklarna för jag är här nu! Jag tittade däråt och där kom han farande i ett tempo så till och med Usain Bolt skulle blekna. Puh! Tågvärden stod fortfarande utanför och pratade och antagligen var vår tur att den resenären hade något problem som den snälla värden försökte lösa. Ibland ska man ha turen på sin sida.

Resan till Göteborg gick som på räls och sen var det bara att kliva på Öresundståget mot Varberg. Tågvärden på det tåget berättade i högtalarna att hon och lokföraren hade dragit nitlotten när de fick sitt tågset för de flesta dörrarna gick inte att öppna. Det kändes ju sådär. När jag gick igenom tåget mot min vagn gick jag förbi en man som satt och snackade högljutt och verkade ha en otrevlig ton mot de andra passagerarna. Jag tänkte bara att det var skönt att inte behöva åka i den vagnen och sen var det inte mer med det. Inte förrän vi ankom Varberg och gick av tåget. Utanför stod det två polisbilar och in på tåget klev tre bastanta poliser med bestämda steg. Jag gick iväg mot parkeringen och min skjuts men jag kan anta att polisernas intåg hade med den högljudde att göra.

Det var i alla fall en bitvis spännande resa. En av dörrarna fungerade i alla fall på vårt tåg så vi kom ut i det vassa februariregnet och det var gott att komma hem efter en rolig vistelse i huvudstaden.

Jag var i huvudstaden i knappt två dygn och det blev många trevliga möten med människor jag aldrig träffat och antagligen aldrig kommer att träffa igen. Jag skäms nästan över att säga det men jag har hört så mycket negativt om Stockholm och människorna där. Att det skulle vara en snorkig ton och lite översitteri, men den bilden måste jag dementera ordentligt.

Först och främst så var jag på Årets Kockfinalen och där var det så himla trevligt! Nu var det ju bara branschfolk och man fick vara hur nördig som helst, men ändå… jag var där utan att känna en enda person men ändå var det hur lätt som helst att få igång en konversation med vem som helst. I vissa sammanhang så är det ju så att om man tilltalar någon så kan de titta konstigt på en som om man hade gröna antenner på huvudet eller nåt, men inte här. Alla spann på diskussionen och förde den vidare. Ingen fegade ur. Det var en så himla givande dag och jag lever länge på den.

Vi skulle gått ut och ätit på kvällen men dagen hade varit intensiv och regnet piskade utanför så det kändes bättre att stanna hemma och laga lite mat. Vi stekte lax och gjorde en grönsakswok med kokosmjölk och röd chili. Det blev riktigt gott och passade bra till ett glas vin eller två och en bit mörk choklad till efterrätt.

Jag sov över i Solna hos Henrik och nästa morgon skulle han jobba på Fotografiska och börja redan klockan sju. Jag låg kvar och sov en stund till, packade och sen gick jag mot tunnelbanan med min rullator (läs resväska på hjul 😉 Nästan framme mötte jag en äldre man som vinkade åt mig och önskade mig en Trevlig resa på genuin Stockholmska.

Jag hade en stund på mig på Centralstation innan Henrik skulle möta upp efter sitt jobbpass. Eftersom jag hade sagt var jag skulle sitta och vänta så letade jag mig åt det hållet och där fanns en ledig plats på en bänk bredvid en gråskäggig man. Jag hade fått ett häfte med kuponger som gällde i affärerna inne på Centralen och den hade jag i handen när jag satte mig bredvid honom. ”- De är bra, de där kupongerna, sa han. -Vet du, du kan köpa en hamburgare för 18 kronor, den brukar kosta 50”. Han fortsatte ”-Du vet, jag är uteliggare och alkoholist så jag har inte så mycket pengar men folk känner ju mig och brukar ge mig sina kuponger. Jag må vara uteliggare och alkoholist, men jag är aldrig otrevlig mot någon”, sa han. Han fick så klart mitt kuponghäfte också, jag hade inte för tanke att sätta mig på McDonalds den dryga timma jag hade kvar i Stockholm för denna gången och i så fall hade jag kunnat betala 50 kr för en hamburgare. Den mannen var i alla fall en väldigt trevlig person och vi satt och pratade en stund om lite av varje innan Henrik kom från sitt jobb. Jag sa hej då till uteliggaren och fick ett fast handslag och ett vänligt leende tillbaka. Det var ett trevligt möte och jag kommer att titta efter honom nästa gång jag befinner mig på Stockholms central.

Vi gick i alla fall vidare till en restaurang som heter Vapiano för lite lunch innan tåget skulle ta mig tillbaka mot Västkusten. Det blev lite dramatik innan tåget gick och ännu mer dramatik innan jag klev av i Varberg, men mer om detta en annan dag, typ i morgon. En recension från Vapiano kommer också. Restaurang som rekommenderas. Snygg och prisvärd, med nylagad mat.