Mitt diplom som Salladièr!

Nån som tror att jag är stolt över detta? I så fall har ni helt rätt!

Om du vill veta mer om Salladsskolan så finns det under rubriken Salladièr i rutorna högst upp på denna sidan.

Jag hade en lugn och fin tågresa från Stockholm till Varberg i lördags men lite dramatik infann sig vid på- och avstigning.

Jag hade precis gått på tåget på Stockholms central och sagt hejdå till Henrik som gick iväg hemåt. Det var fullt i tåget, speciellt i gången med alla resande som skulle leta upp sina platser, hiva upp sina väskor, ta av sina jackor och så vidare. Det var svårt att ta sig fram med andra ord. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp mobilen och då kände jag dem! Henriks nycklar! Till lägenhet, jobb och hela tjillevippen. Jäklar!

Jag försökte att ta mig fram i gången och det var ju inte mission impossible, men man känner ju inte sig speciellt sympatisk eller smidig när man armbågar sig fram mot dörren i full karriär och knör ner folk hej vilt. Samtidigt ringde jag Henrik men han svarade inte. Alla hade gått på tåget och det var bara en minut kvar tills tåget skulle gå. Jag ringde igen. Inget svar. På tredje försöket svarade han; -Jag vet, jag kom precis på det! Jag springer nu.

Jag stod med ena foten på tåget och den andra på perrongen och såg att vår tågvärd stod utanför tåget vid den främsta vagnen och pratade med någon resenär. Jag vågade inte springa mot henne och be dem vänta med att köra, för tänk om hon inte skulle uppmärksammat det, hoppat på tåget, stängt dörrarna och kört iväg. Med mina väskor på tåget och mig på perrongen. Tankeverksamheten var frenetisk, vågar jag lägga nycklarna någonstans utanför tåget för han kommer ju närsomhelst. Där min vagn stod var det helt folktomt, men det verkar ju ändå lite dumt. Då sa han i luren; -Om de stänger dörrarna så kasta ut nycklarna för jag är här nu! Jag tittade däråt och där kom han farande i ett tempo så till och med Usain Bolt skulle blekna. Puh! Tågvärden stod fortfarande utanför och pratade och antagligen var vår tur att den resenären hade något problem som den snälla värden försökte lösa. Ibland ska man ha turen på sin sida.

Resan till Göteborg gick som på räls och sen var det bara att kliva på Öresundståget mot Varberg. Tågvärden på det tåget berättade i högtalarna att hon och lokföraren hade dragit nitlotten när de fick sitt tågset för de flesta dörrarna gick inte att öppna. Det kändes ju sådär. När jag gick igenom tåget mot min vagn gick jag förbi en man som satt och snackade högljutt och verkade ha en otrevlig ton mot de andra passagerarna. Jag tänkte bara att det var skönt att inte behöva åka i den vagnen och sen var det inte mer med det. Inte förrän vi ankom Varberg och gick av tåget. Utanför stod det två polisbilar och in på tåget klev tre bastanta poliser med bestämda steg. Jag gick iväg mot parkeringen och min skjuts men jag kan anta att polisernas intåg hade med den högljudde att göra.

Det var i alla fall en bitvis spännande resa. En av dörrarna fungerade i alla fall på vårt tåg så vi kom ut i det vassa februariregnet och det var gott att komma hem efter en rolig vistelse i huvudstaden.

Jag var i huvudstaden i knappt två dygn och det blev många trevliga möten med människor jag aldrig träffat och antagligen aldrig kommer att träffa igen. Jag skäms nästan över att säga det men jag har hört så mycket negativt om Stockholm och människorna där. Att det skulle vara en snorkig ton och lite översitteri, men den bilden måste jag dementera ordentligt.

Först och främst så var jag på Årets Kockfinalen och där var det så himla trevligt! Nu var det ju bara branschfolk och man fick vara hur nördig som helst, men ändå… jag var där utan att känna en enda person men ändå var det hur lätt som helst att få igång en konversation med vem som helst. I vissa sammanhang så är det ju så att om man tilltalar någon så kan de titta konstigt på en som om man hade gröna antenner på huvudet eller nåt, men inte här. Alla spann på diskussionen och förde den vidare. Ingen fegade ur. Det var en så himla givande dag och jag lever länge på den.

Vi skulle gått ut och ätit på kvällen men dagen hade varit intensiv och regnet piskade utanför så det kändes bättre att stanna hemma och laga lite mat. Vi stekte lax och gjorde en grönsakswok med kokosmjölk och röd chili. Det blev riktigt gott och passade bra till ett glas vin eller två och en bit mörk choklad till efterrätt.

Jag sov över i Solna hos Henrik och nästa morgon skulle han jobba på Fotografiska och börja redan klockan sju. Jag låg kvar och sov en stund till, packade och sen gick jag mot tunnelbanan med min rullator (läs resväska på hjul 😉 Nästan framme mötte jag en äldre man som vinkade åt mig och önskade mig en Trevlig resa på genuin Stockholmska.

Jag hade en stund på mig på Centralstation innan Henrik skulle möta upp efter sitt jobbpass. Eftersom jag hade sagt var jag skulle sitta och vänta så letade jag mig åt det hållet och där fanns en ledig plats på en bänk bredvid en gråskäggig man. Jag hade fått ett häfte med kuponger som gällde i affärerna inne på Centralen och den hade jag i handen när jag satte mig bredvid honom. ”- De är bra, de där kupongerna, sa han. -Vet du, du kan köpa en hamburgare för 18 kronor, den brukar kosta 50”. Han fortsatte ”-Du vet, jag är uteliggare och alkoholist så jag har inte så mycket pengar men folk känner ju mig och brukar ge mig sina kuponger. Jag må vara uteliggare och alkoholist, men jag är aldrig otrevlig mot någon”, sa han. Han fick så klart mitt kuponghäfte också, jag hade inte för tanke att sätta mig på McDonalds den dryga timma jag hade kvar i Stockholm för denna gången och i så fall hade jag kunnat betala 50 kr för en hamburgare. Den mannen var i alla fall en väldigt trevlig person och vi satt och pratade en stund om lite av varje innan Henrik kom från sitt jobb. Jag sa hej då till uteliggaren och fick ett fast handslag och ett vänligt leende tillbaka. Det var ett trevligt möte och jag kommer att titta efter honom nästa gång jag befinner mig på Stockholms central.

Vi gick i alla fall vidare till en restaurang som heter Vapiano för lite lunch innan tåget skulle ta mig tillbaka mot Västkusten. Det blev lite dramatik innan tåget gick och ännu mer dramatik innan jag klev av i Varberg, men mer om detta en annan dag, typ i morgon. En recension från Vapiano kommer också. Restaurang som rekommenderas. Snygg och prisvärd, med nylagad mat.

Idag har jag gått på stan i flera timmar, in och ut ur affärer och provat kläder utan att helt ruttna på det eller gå in i en kris. Det är inte min starkaste sida i vanliga fall men ibland så. Plötsligt händer det, som de säger i reklamen 😉 Simsalabim! Jag hittade faktiskt några fina plagg också så jag får vara nöjd. Provrum är inte min idé om ett trevligt ställe att befinna sig i och speciellt inte i dessa tider av extraordinär blekfethet men… allt för konsten.

I alla fall så träffade jag Albin! En så förinnerlitta granner liten pajk (det är Marbodialekt och betyder på svenska ”en förinnerligt söt liten pojke”). Vän, snäll och rar tittade han på mig och frågade om jag känner till Läkare utan gränser. Ja, det är klart att man gör det i stora drag, men jag fick en lite längre utläggning om deras arbete i olika delar i världen där det är oroligheter och folk lider ont. Det var inte svårt att ta beslutet att hjälpa till med en liten slant regelbundet så nu är jag månadsgivare och hjälper till att rädda liv, som han uttryckte det den käre Albin. Eftersom de har ett 90-konto liksom flera andra ideella organisationer som idkar välgörenhet, så är de granskade av Stiftelsen för Insamlingskontroll som ser till att så mycket som möjligt av summan verkligen går till de som behöver hjälpen. Det känns bra och jag är riktigt stolt över att vara med där om än bara på ett litet, litet hörn.

Stallet på kvällen är guld! Det är mysigt i stallet varje tid på dygnet, det finns alltid någon gosig pålle att pussa på eller mysa med lite extra. Men på, framför allt, lördags- och söndagskvällarna är det speciellt mysigt för då är det ingen trängselskatt i görningen i stallet.

Det är livat och glatt när man kommer in, men det är hästarna som väsnas då i sin iver att få mat och i sin rädsla att missa densamma. Sen är det så trivsamt när alla fått sin mat och står där och mumsar på sitt hö. Det finns en speciell rytm i det där tuggandet som är väldigt rogivande.

Vad vore livet utan djur och allt gott som följer med det kan man undra. Lite fattigare och lite mindre kärleksfullt, tror jag för min del. Det ger så otroligt mycket att ha djur i sin närhet, men nu är väl jag kanske partisk och enögd eftersom jag alltid har haft möjligheten att ha djur omkring mig, och det är ju inte allom givet av olika skäl.

Jag är tacksam för detta i alla fall. Idag har jag klappat och gosat lite med katt, hund och häst och så har jag matat och kollat in ett gäng småfåglar och jag känner mig lyckligt lottad som får vara en del av allt det här!

”För helvete Rune! Nu kommer du hit!” Den arga rösten ekade över nejden i snöfallet.

Vanligtvis är det lugnt och stilla här på vischan, det mest spännande som händer är att man möter någon som också är ute och går med sin hund. Typ. Men idag blev det lite mera vardagsdramatik.

Jo, jag tänkte nog att Rune är säkert en hund och det visade sig vara helt riktigt. En liten söt, pigg och nyfiken ulltuss satt så fint på vägen och tittade på mig och Ozzy när vi kom gåendes i halkan. Efter honom kom den arga rösten i form av en hundvakt som Rune hade lyckats att smita ifrån. Förtvivlat försökte hon få Rune att lyssna och lyda men det gick inte speciellt bra om man säger så, han studsade käckt och lekfullt vidare på isgatan, kors och tvärs över vägen.

Det värsta var att Rune tydligen gillar bilar och när det kom en bil körandes så skuttade Rune glatt mot den i full fart. Glatt var det också på vägen vilket kunde gjort att denna historien hade tagit en ände med förskräckelse. Bilen hade som tur var måttlig fart men när chauffören bromsade så tog inte däcken tag utan bilen kanade obönhörligen mot Rune som inte alls insåg faran, men det gjorde vi som tittade på…. Det var gastkramande!

Nu gick det som väl var bra men det handlade inte om många centimeters marginal innan Rune kunde varit ett minne blott. Efter några fler rundor av lockande och fjäskande så kunde Rune fångas in och hela historien fick en lycklig ände.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Sveriges mästerkock idag, onsdag 29 januari. Bra som vanligt och vilket roligt upplägg! Det skulle vara så jäkla kul att få vara i den situationen (om det inte hade varit tävling, för det är inte min grej), men att få jobba i regi av en av stjärnkockarna, i detta fall Anders Dahlbom, det vore så ohemult inspirerande. Att få tillaga något som man inte själv är så bekant med och få följa instruktioner som i tävlingen. Jajamensan! Jag är med i matchen om någon skulle komma på tanken att bjuda in mig. Några lyckades till belåtenhet för domarna, men inte alla.

Det var fyra av deltagarna som presterade sämre och som fick stå i en elimineringstävling. Jag tyckte att det var tråkigt för jag ville verkligen inte att någon av dem skulle åka hem, men sådana är ju reglerna och det är bara att gilla läget.

Detta var deras deal: Nästa uppgift, gör en Club Sandwich. Jag undrar, vet alla vad det är eller får de någon form av information om ingredienser eller annat så att de inte behöver famla i mörkret och kanske göra helt fel? Antagligen. Jag har aldrig gjort någon Club Sandwish men jag trodde mig veta att det handlar om en macka på höjden med kyckling och bacon bland annat, men där slutade mina kunskaper. Nu när jag har läst på lite så har jag förstått att originalreceptet innehåller kalkon och bacon, sallad, tomater och majonnäs. Att brödskivorna gärna ska vara tre stycken och rostade och att den egentligen heter Clubhouse Sandwish. Att allt detta stämmer kan jag inte svära på eftersom det brukar finnas lika många recept som det finns receptmakare men det låter i alla fall gott!

Som sagt, jag önskade inte ut någon av de sympatiska deltagarna. Det var synd att fransmannen åkte ut, men det hade varit synd oavsett vem som åkte, så det är bara att se fram emot nästa veckas Mästerkock! Och dagen efter den tävlingen så sätter jag mig på tåget och åker till Stockholm för att kolla på ”Årets kock”. Det ska bli spännande!

Det ska bli roligt med fortsättningen av Sveriges Mästerkock i morgon! Det har inte utkristalliserats någon favorit ännu för min del. Fast om jag tänker på tidigare säsonger så har jag inte haft någon klar favorit förrän i slutspurten. Det är ju upp och ner i denna typen av tävlingar, ibland så är man på banan och har alla rätt och ibland så misslyckas man eller rättare sagt, andra lyckas bättre. Man kan inte vara på topp alltid.

Jag hejar på alla, än så länge! 🙂

Att käka pepparrot till frukost, det gör ont! Fast det gör gott!

När jag gick och lade mig igår så visste jag att det var förvärrad förkylning på gång och mitt i natten så vaknade jag med onda bihålor, huvudvärk och tät näsa. Om det är något i förkylningsväg som jag i högsta grad ogillar så är det nästäppa. Att inte känna smaker och att ha svårt för att andas ordentligt, det är iiiinte roligt alls och dessutom är det ju begränsande i mitt jobb som matlagare och mathanterare. Så innan det första gryningsljuset hade börjat att sippra in genom fönstren så öppnade jag mitt kylskåp och tog fram en burk pepparrot från Fjärås! Jag tog en stor klick pepparrot på ett knäckebröd tillsammans med en skiva rökt nötkött och stark senap och åt detta med njutning. Nnnnää. Nu ljög jag.

Det var inte njutningfullt. Det gjorde ont i bihålorna. Men det öppnade upp! Jojomensan! Efter vad jag har läst så har både pepparroten och senapen antibakteriella och antibiotiska egenskaper så jag var nog ganska rätt ute när jag bestämde mig för denna frukostupplevelse. I alla fall när det gäller effekt…För säg den bakterie som vill stanna kvar när pepparrot och stark senap kommer sättande i sken genom bihålorna 😉