Jordärtskockan har inte mycket med julen att göra traditionellt sett men borde kanske ha det eftersom den kan skördas så länge det är fritt från tjäle i jorden. Det är det ju ofta här i södra Sverige och dessa skockor fick jag nyskördade strax innan jul! Jordärtskockan är en släkting till solrosen och solen dyrkas ju av oss nordbor men konstigt nog är jordärtskockan en ganska bortglömd rotknöl. Den har en speciell smak men oj, så mycket gott man kan göra av den. På engelska heter de Sunroots.
Nope. Inte invasion från yttre världsrymden – utan jordärtskockor
Som tur är så har jag snälla grannar som delar med sig av godsakerna som de odlar. Jag fick en hel påse av dessa fina skockor idag (tack Sven-Olof), skockorna ska delvis bli soppa, de är goda som en smaksättare i potatismos, jag ska ugnsbaka dem och sen får jag googla för att få lite goda tips om hur man tillagar läckerheterna.
Under min senaste Stockholmsresa så blev jag serverad en fantastisk liten jordärtskockspuré som tillbehör till kalvbräss på Restaurang Yolo i Djursholm. Den kom in tillsammans med, bland annat, en härlig äppelkompott, mmm, smakminnen.
Smakminne från Yolo i november 2014. Kalvbräss med jordärtskocka, äpple och curry
Jag har inte tillagat jordärtskocka så jättemånga gånger, den har varit lite av en doldis i min värld. Däremot har jag smakminnen av den och jag har fått berättat en historia kring jordärtskockan. När jag som ung tjej började att jobba i storkök så lagades allting från grunden till de 400 pensionärer och personal som vi servade med frukost, lunch och kvällsmat varje dag året runt. Allting lagades från grunden utom ibland kvällsmaten till de gamla.
Då och då hade vi pulversoppa, ibland av jordärtskocka. Smaken var helt klart lite udda men jag tyckte alltid att det var en god smak trots pulvret. Vi tänkte dock inte så mycket på halvfabrikat som något fult på den tiden. Då var det mer en lyx att kunna slänga ihop något snabbt av pulver. Som tur är så går det mer mot tillagning idag även om jag kan tycka att det går lite för sakta i den riktningen i det offentliga köket där jag huserar.
Den andra historien är lite annorlunda. När min mamma som ung flicka gick i Skolköket som det då hette (under första hälften av 1940-talet) så skulle eleverna tillaga en jordärtskockssoppa och till efterrätt en savaräng. Du vet, en sockerkaka som ska dränkas in med fruktspad eller någon sprit/likörigare variant, och sen serveras med massor av härliga frukter och bär och gärna med vispad grädde! Alla såg fram emot efterrätten såklart. Det var inte som nu. De var inte bortskämda med sötsaker som vi och våra barn är.
Först skulle jordärtskocks-soppan serveras. Den blev en chock för flera av flickorna som inte känt dessa smaker innan och inte tyckte om dem.
Om du inte äter upp så får du ingen efterrätt! Den härliga efterrätten?!? Och jag får inte smaka? Jo, om jag tvingar i mig soppan och alltid kommer att kväljas av bara ordet jordärtsskocka om det så går 70 år tills jag smakar den nästa gång?
Fel metod om du frågar mig. Vi ska aldrig tvinga någon att äta upp. Det blir inte bra. Mat ska vara njutningsfullt. Nu finns det de som inte tycker att mat är så himla viktigt och inte behöver vara så fantastiskt varierande och det är okey, men vi måste alla ha vår näring för att må bra. Mat får inte förknippas med tvång, det blir fel, tro mig.
Jag bjöd min mamma på jordärtskockssoppa drygt 65 år efter händelsen och hon tyckte att den var god. Hon fick savaräng till efterrätt också. Tvinga inte någon, lek fram lusten till mat istället om det behövs..
sandahls matprat 