Förra året hade jag inte tillstymmelse till julkänsla i december. Typ den 22/12 fick jag försöka tvinga mig att få feeling med julmusik, dofter och så vidare.

I år har jag däremot stor lust till  alla möjliga julbestyr, kanske beror det till viss del på att min far har lämnat oss och detta livet. Det känns ovanligt viktigt att hålla traditionerna levande just nu.

Vi har fixat julskinkan. Vårt recept är nog ganska unikt, jag har i alla fall inte hört någon annan som gör något liknande. Den färska skinkan ska hämtas hem 29/11. Sen ska den kryddas i två dagar och efter det gnidas in med sirap i två dagar, sen ska den bindas ihop och plumsa ner i saltbad där den ska ligga i 20 dagar. Recept finns på startsidan här under rubriken ”Julmat – familjetraditioner”

Julskinkan kryddas

Julakorven har också gjorts, det går som en dans när man har hemma alla ingredienser och bara fixar’t. I år var vi bara två generationer som körvade, vi och min kära mamma men ungdomarna har också kollen och viljan till traditionens fortsättning och det är sååå roligt! (för det är ju inte jag med det svarta nagellacket ovan ;D)

Granna julakorvar!

En traditionsenlig bonad hängs upp i vårt hem varje år. Jag broderade den en gång i min ungdom, nu pratar vi ett annat sekel, och ja, den är väl fin men speciellare för min dotter än jag hade anat. Hon brukar vara lite Grinch’ish men sen hon flyttat hemifrån kanske traditionerna är viktigare. Första raderna av en dikt av Jean Sibelius blev en god tradition i vårt hem.

Nu så kommer julen, nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär.

Det finns så mycket man kan göra av naturmaterial och jag har till exempel torkat apelsiner och äpplen som man kan använda till mycket fint pynt. Kanske det finaste. Här är ett exempel på ett juleträd.

Grönkål i en kruka, pyntat med torkad apelsin, stjärnanis och tranbär.

Jag hade tänkt att köpa en dörrkrans men min systerdotter trädde in med sin kreativa ådra och fixade en åt mig, jag hade en stomme och lite material och hon skapade denna fina krans åt mig.

Fin krans. Linnea design

Sen frossar jag hela december i hyacinter som är min favoritdoft alla kategorier. Jag mår bra och får ett lugn och ett välbefinnande av denna doft. Konstigt egentligen att dofter kan påverka en så mycket.

Hyacint! Min favoritdoft som får mig att må bra och ger mig ett lugn. Dessutom är den vacker och alltid tidsenlig.

Och så kan jag ju inte undanhålla er denna konstiga men lite smått fantastiska uppenbarelse. På landsbygden, i Björketorp, Västergötland, i en vägkorsning mot Fotskäl står denna märkliga prydnad. Granklädd midsommarstång med apelsiner och falukorvsring. 😀

Jaha. Varför inte. Det är trots allt bara ett halvår till midsommar! Undrar om det står en björkklädd gran där då 😉

Och undras, undras vem som har stulit den högra falukorven…

God Jul!

Sorg. Saknad.

Jul.

Min pappa dog. Dog. För en månad sen. Jag fattar inte, det känns så overkligt. Han har alltid funnits där. Han har alltid sett till vårt bästa, in i det sista. In i det sista.

Viskan i vinterskrud

Man ska inte glömma att det sista som överger en människa (antagligen) är hörseln. Men vem av oss levande vet? Trots demensen så tror jag att han förstod mycket av det som sades de sista dagarna.

Jag såg ångesten i hans ögon. Jag hörde hans fysiska smärta. Det gjorde ont, fysiskt i honom, mentalt för oss alla, ont i våra hjärtan.  Vi hade vakat i sex dygn. Jag satt där de sista timmarna, höll hans hand. Jag sa till honom;

Pappa, du kan släppa taget nu. Du har gjort allt rätt. Du har uppfostrat oss till självständiga människor. Vi står på egna ben nu. Vi ska ta hand om allt på bästa sätt. Pappa, du kan släppa taget. Det är din tur nu. Din tur att vila och att få frid.

Porten till min gnistrande vintersaga! Vägen hem. Pappas terroir

Jag var inte där. Skulle bara iväg ett ärende som skulle ta max en halvtimma och då valde han att gå ur tiden.

Till saken hör att jag i början av veckan sa att jag var osäker på om jag ville vara där när han drar sista sista andetag.

Så in i det sista tänkte han på oss och på vårt bästa. Det är jag övertygad om. Hörseln är det sista av sinnena som lämnar människan.

Aftonvy över solnedgången i Norra Näs

Vila i frid, pappa. Du har levt ett långt och kärleksfullt liv. Du har delat 60 år med ditt livs kärlek och själsfrände som är min och min systers mamma. Det är inte alla förunnat.

Så sorgen är trots allt inte så svår att bära, du har levt ditt långa liv i kärlek. Som du har skänkt vidare till oss att förvalta. Men saknaden har vi bara börjat att känna, och den kommer inte att bli lättare och lättare med tiden.

Älskad, saknad. In loving memory.

Tore Sandahl

Natur. Det är du som gett mig den stora kärleken till skogen. En kärlek som du också fört vidare till nästa generation.

Ärendet för Stockholmresan denna gången handlade för ovanlighetens skull inte om mat alls. Nej, det var ”Fantomen på Operan” som stod på agendan.

Min dotter och hennes kompis har sedan många år tillbaka varit fans av The Phantom. Vi har sett filmatiserade versioner och en gång var vi i Danmark och såg föreställningen live på ”Det Ny Teater” i det dejlige Köbenhavn.

Nu var det dags för en uppsättning på Cirkus i Stockholm och huvudrollsinnehavaren heter Peter Jöback! Jag har följt Peter genom hans karriär och uppskattar hans röst och hans bredd i musiken väldigt mycket, så det var inte svårt för mig bestämma mig för att köpa dessa efterlängtade biljetter till julklappar förra året.

Stockholm bjöd på fantastiska vyer denna novembervecka.

Vinter!

Snökaos, stod det i tidningarna. Om man inte behöver passa tider eller ta sig hit och dit på viss tid så var det mest mysigt, tycker jag. Mysigt som gäst i vinterlandskapet. Vi promenerade lite i Gamla Stan. Vi tog tunnelbanan till Mariatorget och tog en bit mat på Kalf & Hansen.

Men sen blev det lite nervöst. Vi skulle ta oss till Djurgården och Cirkus. Bussarna hade slutat gå på grund av vädret och till taxi’s växel kom man inte fram. Det började närma sig starttid på föreställningen men hur skulle vi ta oss dit? Snacka om tur… när vi kommer ut från restaurangen så smyger det upp en taxi i snötystnaden. Vi viftade och kollade om han var ledig. Det var han! och vi hoppade in i taxin. Det blev en skumpig färd på Stockholms gator. Den frysta snömodden skrapade mot bilens underrede och taxin gled och kanade mot snövallarna på gatans sidor. Spännande, men vi kom fram i god tid!

På väg upp mot Cirkus!

Ren och skär lycka! Där sitter jag på bänkrad nr 17, flankerad av några av de viktigaste personerna i mitt liv, mina barn. Den häftiga föreställningen börjar. Musiken dundrar in, och när Peter Jöback tar första tonen i sin roll som Fantomen denna kväll så tar Sanna min hand och vi bara njuter av föreställningen.

Vi gick sen det mesta av vägen tillbaka till stan. Snöfallet hade slutat, det var skottat på gångbanorna, visserligen halt, men sååå fantastiskt vackert och stämningsfullt!

Ändlöst vackert!

Utsikt från Cirkus – ett vintrigt Gröna Lund