Idag har jag gått på stan i flera timmar, in och ut ur affärer och provat kläder utan att helt ruttna på det eller gå in i en kris. Det är inte min starkaste sida i vanliga fall men ibland så. Plötsligt händer det, som de säger i reklamen 😉 Simsalabim! Jag hittade faktiskt några fina plagg också så jag får vara nöjd. Provrum är inte min idé om ett trevligt ställe att befinna sig i och speciellt inte i dessa tider av extraordinär blekfethet men… allt för konsten.

I alla fall så träffade jag Albin! En så förinnerlitta granner liten pajk (det är Marbodialekt och betyder på svenska ”en förinnerligt söt liten pojke”). Vän, snäll och rar tittade han på mig och frågade om jag känner till Läkare utan gränser. Ja, det är klart att man gör det i stora drag, men jag fick en lite längre utläggning om deras arbete i olika delar i världen där det är oroligheter och folk lider ont. Det var inte svårt att ta beslutet att hjälpa till med en liten slant regelbundet så nu är jag månadsgivare och hjälper till att rädda liv, som han uttryckte det den käre Albin. Eftersom de har ett 90-konto liksom flera andra ideella organisationer som idkar välgörenhet, så är de granskade av Stiftelsen för Insamlingskontroll som ser till att så mycket som möjligt av summan verkligen går till de som behöver hjälpen. Det känns bra och jag är riktigt stolt över att vara med där om än bara på ett litet, litet hörn.

Stallet på kvällen är guld! Det är mysigt i stallet varje tid på dygnet, det finns alltid någon gosig pålle att pussa på eller mysa med lite extra. Men på, framför allt, lördags- och söndagskvällarna är det speciellt mysigt för då är det ingen trängselskatt i görningen i stallet.

Det är livat och glatt när man kommer in, men det är hästarna som väsnas då i sin iver att få mat och i sin rädsla att missa densamma. Sen är det så trivsamt när alla fått sin mat och står där och mumsar på sitt hö. Det finns en speciell rytm i det där tuggandet som är väldigt rogivande.

Vad vore livet utan djur och allt gott som följer med det kan man undra. Lite fattigare och lite mindre kärleksfullt, tror jag för min del. Det ger så otroligt mycket att ha djur i sin närhet, men nu är väl jag kanske partisk och enögd eftersom jag alltid har haft möjligheten att ha djur omkring mig, och det är ju inte allom givet av olika skäl.

Jag är tacksam för detta i alla fall. Idag har jag klappat och gosat lite med katt, hund och häst och så har jag matat och kollat in ett gäng småfåglar och jag känner mig lyckligt lottad som får vara en del av allt det här!

”För helvete Rune! Nu kommer du hit!” Den arga rösten ekade över nejden i snöfallet.

Vanligtvis är det lugnt och stilla här på vischan, det mest spännande som händer är att man möter någon som också är ute och går med sin hund. Typ. Men idag blev det lite mera vardagsdramatik.

Jo, jag tänkte nog att Rune är säkert en hund och det visade sig vara helt riktigt. En liten söt, pigg och nyfiken ulltuss satt så fint på vägen och tittade på mig och Ozzy när vi kom gåendes i halkan. Efter honom kom den arga rösten i form av en hundvakt som Rune hade lyckats att smita ifrån. Förtvivlat försökte hon få Rune att lyssna och lyda men det gick inte speciellt bra om man säger så, han studsade käckt och lekfullt vidare på isgatan, kors och tvärs över vägen.

Det värsta var att Rune tydligen gillar bilar och när det kom en bil körandes så skuttade Rune glatt mot den i full fart. Glatt var det också på vägen vilket kunde gjort att denna historien hade tagit en ände med förskräckelse. Bilen hade som tur var måttlig fart men när chauffören bromsade så tog inte däcken tag utan bilen kanade obönhörligen mot Rune som inte alls insåg faran, men det gjorde vi som tittade på…. Det var gastkramande!

Nu gick det som väl var bra men det handlade inte om många centimeters marginal innan Rune kunde varit ett minne blott. Efter några fler rundor av lockande och fjäskande så kunde Rune fångas in och hela historien fick en lycklig ände.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Sveriges mästerkock idag, onsdag 29 januari. Bra som vanligt och vilket roligt upplägg! Det skulle vara så jäkla kul att få vara i den situationen (om det inte hade varit tävling, för det är inte min grej), men att få jobba i regi av en av stjärnkockarna, i detta fall Anders Dahlbom, det vore så ohemult inspirerande. Att få tillaga något som man inte själv är så bekant med och få följa instruktioner som i tävlingen. Jajamensan! Jag är med i matchen om någon skulle komma på tanken att bjuda in mig. Några lyckades till belåtenhet för domarna, men inte alla.

Det var fyra av deltagarna som presterade sämre och som fick stå i en elimineringstävling. Jag tyckte att det var tråkigt för jag ville verkligen inte att någon av dem skulle åka hem, men sådana är ju reglerna och det är bara att gilla läget.

Detta var deras deal: Nästa uppgift, gör en Club Sandwich. Jag undrar, vet alla vad det är eller får de någon form av information om ingredienser eller annat så att de inte behöver famla i mörkret och kanske göra helt fel? Antagligen. Jag har aldrig gjort någon Club Sandwish men jag trodde mig veta att det handlar om en macka på höjden med kyckling och bacon bland annat, men där slutade mina kunskaper. Nu när jag har läst på lite så har jag förstått att originalreceptet innehåller kalkon och bacon, sallad, tomater och majonnäs. Att brödskivorna gärna ska vara tre stycken och rostade och att den egentligen heter Clubhouse Sandwish. Att allt detta stämmer kan jag inte svära på eftersom det brukar finnas lika många recept som det finns receptmakare men det låter i alla fall gott!

Som sagt, jag önskade inte ut någon av de sympatiska deltagarna. Det var synd att fransmannen åkte ut, men det hade varit synd oavsett vem som åkte, så det är bara att se fram emot nästa veckas Mästerkock! Och dagen efter den tävlingen så sätter jag mig på tåget och åker till Stockholm för att kolla på ”Årets kock”. Det ska bli spännande!

Det ska bli roligt med fortsättningen av Sveriges Mästerkock i morgon! Det har inte utkristalliserats någon favorit ännu för min del. Fast om jag tänker på tidigare säsonger så har jag inte haft någon klar favorit förrän i slutspurten. Det är ju upp och ner i denna typen av tävlingar, ibland så är man på banan och har alla rätt och ibland så misslyckas man eller rättare sagt, andra lyckas bättre. Man kan inte vara på topp alltid.

Jag hejar på alla, än så länge! 🙂

Att käka pepparrot till frukost, det gör ont! Fast det gör gott!

När jag gick och lade mig igår så visste jag att det var förvärrad förkylning på gång och mitt i natten så vaknade jag med onda bihålor, huvudvärk och tät näsa. Om det är något i förkylningsväg som jag i högsta grad ogillar så är det nästäppa. Att inte känna smaker och att ha svårt för att andas ordentligt, det är iiiinte roligt alls och dessutom är det ju begränsande i mitt jobb som matlagare och mathanterare. Så innan det första gryningsljuset hade börjat att sippra in genom fönstren så öppnade jag mitt kylskåp och tog fram en burk pepparrot från Fjärås! Jag tog en stor klick pepparrot på ett knäckebröd tillsammans med en skiva rökt nötkött och stark senap och åt detta med njutning. Nnnnää. Nu ljög jag.

Det var inte njutningfullt. Det gjorde ont i bihålorna. Men det öppnade upp! Jojomensan! Efter vad jag har läst så har både pepparroten och senapen antibakteriella och antibiotiska egenskaper så jag var nog ganska rätt ute när jag bestämde mig för denna frukostupplevelse. I alla fall när det gäller effekt…För säg den bakterie som vill stanna kvar när pepparrot och stark senap kommer sättande i sken genom bihålorna 😉